Wiberg sätter upp grundtesen att den intellektuella äganderätten (här börjar glidningen mellan upphovsrätt och patent) är till för att skapa en konstgjord knapphet

Det Wihberg säger stämmer, och funktionen balanseras mot Mats nästa mening:

Upphovsrätten är till för att göra till exempel författare intellektuellt och konstnärligt mindre beroende av bidrag, mecenater och välgörare

Genom att skapa en konstgjord knapphet (distribution, tillgång etc.) skall författarens frihet från stat, mecenater och välgörare försäkras genom att konsumenter tvingas in i den kontrollerade distributionsfållan. Det fungerar mer eller mindre bra i den fysiska världen där böcker är gängse medie.

Om Mats på allvar vill fortsätta värna sina författares frihet behöver det skapas nya betalningskanaler så att konsumenter kan ersätta författare utan att använda sig av böcker eller elektroniska bok-shoppar. Men att göra så ingår för tillfället inte i strategin eftersom det vore en eftergift. Man kan inte erbjuda nya kanaler utan att samtidigt mer eller mindre acceptera eller tillochmed legitimera piraternas existens. (De skulle inte längre vara pirater utan regelrätta konsumenter som inte väljer en kontrollerad distributionskanal)

Men att det kommer att vara en frivillig anpassning till marknaden, inte en påtvingad, så som Wiberg och fildelningspiraterna önskar sig.

Det är upp till er, inte piraterna hur ni vill utveckla era affärer på frivillig basis. Jag skall villigt erkänna att jag inte vet exakt hur den ekonomiska rätten ser ut och vilka delar man kan avtala om. Men om Sveriges författare (och dess förbund)  unisont säger att alla pengar som inkommer via alternativa kanaler kommer författaren tillgodo, så kommer den frivilliga utvecklingen gå fortare så fort dessa kanaler uppstår.

Det kräver att man accepterar att konsumenter sannolikt inte betalar för en bok de inte gillar, att fildelning tillåts, att exemplarföräljning av digitala filer som affärsmodell är i stort sett död och att författarna själva står som mottagare av konsumentens pengar. (sedan kan författaren distribuera sina inkomster som de vill). Förlagen kan fortsatt få majoriteten av inkomsterna från böcker och fysiska ljudbokskanaler (butiker etc.) så får vi se vilken modell som stärker författares frihet.

Anders Mildner gillar jag. Han har skrivit många läsvärda texter. För ett tag sedan publicerade han på sin blogg en text där han försöker sammanlänka dagens ‘internetradikalisering’ med Göteborgskravallerna. Anders skriver bland annat:

Ibland när jag debatterar de här frågorna känns det som om jag är tillbaka i Göteborg igen, den där sommarkvällen. Allt för få pratar med de unga, de som försöker problematisera kallas för dumma saker (den här gången är det “tjuv” i stället för ”kommunist”) och den stora frågan – vart det här samhället egentligen är på väg – riktar nästan inga av de ansvariga blicken mot.

Det är väl där som likheten finns kanske. I hur maskineriet uppnått sin kritiska massa, och man kan inte annat än betrakta det utifrån. Medan många fruktade en dystopi hade andra drömmar om alternativa vägar, men ingen hyste förhoppningar om att uppnå förändringar. Konfrontation, nederlag, förtvivlan, radikalisering. Det är klart att det upprepar sig. Jag vet inte om demonstranterna drömde om fri information eller inte. Då, 2001, stod konfrontationen kaotiskt och direkt i den materiella världen. Eld och sten. 

Konfrontationen idag är inte mindre omvälvande men den sker mer eftertänksamt, målmedvetet och ansvarsfullt. Piratpartiet och dess representanter är bara armen på en manifesterad kropp där medborgares längtan och fruktan utgör dess kött och blod och internet dess nervsystem, sinnen och hjärna. Det tillåter oss att se, höra, kanalisera och agera. Utan dessa förutsättningar degenererar vi till mer eller mindre autonoma celler. Manifesteringen faller samman i en röra, slamsorna samlas ihop, placeras i formalin och kallas ett missfoster. 

Vad vill jag ha sagt med det här då? Läs Historikern LARS ILSHAMMAR och doktoranden Kajsa Klein på Newsmill.

I sammanfattning är vi det land där utvecklingen mot individualisering och sekulära-rationella värderingar gått längst och där samtidigt antiauktoritära frihetliga värderingar fått starkast fäste.

Det finns goda möjligheter att ta hem det här och ge vår avkomma  och medmänniskor nya förutsättningar.

And a woman who held a babe against her bosom said, ”Speak to us of Children.”

And he said:

Your children are not your children.
They are the sons and daughters of Life’s longing for itself.

They come through you but not from you,
And though they are with you, yet they belong not to you.

You may give them your love but not your thoughts.
For they have their own thoughts.

You may house their bodies but not their souls,
For their souls dwell in the house of tomorrow, which you cannot visit, not even in your dreams.

You may strive to be like them, but seek not to make them like you.
For life goes not backward nor tarries with yesterday.

You are the bows from which your children as living arrows are sent forth.
The archer sees the mark upon the path of the infinite, and He bends you with His might that His arrows may go swift and far.

Let your bending in the archer’s hand be for gladness;
For even as he loves the arrow that flies, so He loves also the bow that is stable.

Åter till matlagningen…

Han bygger detta på att det inte är självklart att imitatörer klarar av att göra samma sak lika fort eller bra som orginalet. Det finns fysiska begränsningar även för imitatörer. Även här kan jag se att ett starkt varumärkesskydd kan hjälpa originalen att hävda sig i den fysiska världen. Originalet blir viktigt under förutsättning att originalet leve upp till marknadens förväntningar (kvalitét, livslängd eller vad det nu må vara)

Magnus skriver också att samma princip (att originalet drar till sig uppmärksamhet) även kan fungera för företag som arbetar med immateriella produkter. Han tar RedHat som exempel. Även här är det RedHats varumärke som är det som drar till sig kunder. (Kunskap, kompetens, tillit etc.).

Jag är fortsatt övertygad om att just varumärket kommer att bli en enastående kraftfull symbol på en framtida Pirat-marknad.

Vidare noterar jag att Dreamhack är på tapeten. Arrangören slår, med all rätt, ifrån sig. Men det är ingen som ställer frågan om deltagarna kan tänka sig att betala en slant för det material de faktiskt gillar.

På Piratpartiets forum skriver Amelia:

Efter bland annat en ganska lång diskussion men Simon Rosenqvist inser jag att jag har haft helt fel här. Det var rätt klantigt av mig att göra det uttalandet, även om jag fortfarande anser att vi bör diskutera varumärkesrätten också inför revideringen av principprogrammet nu till hösten.

Det känns bra, och jag ser fram emot hösten.

Ingen? Familjen? Fotografen? Awkwardfamilyphotos.com? Facebook, där den först publicerades (av mannen på bilden) eller någon av de andra siter där den förekommer? Digg, där jag fann den? Alla?
Vem eller vilka har möjliggjort mitt flin?

Hur ser beroendeställningarna i kedjan ut egentligen? Om vi för resonemangets skull skapar en kedja av händelser mellan att bilden tas, publiceras på nätet och slutligen når mig och säger att alla som medverkar direkt i kedjan skall ta del av ersättningen – blir det rätt då?

Ur min synvinkel, som konsument, blir det naturligtvis det. Jag betalar alla som medverkat till mitt flin. Men hur skall det kunna genomföras? Utvecklande av spårbarhet och identifiering av unikt material och dess historia i nätet? Rent livsfarligt.

Om vi bortser från en kedja och istället fokuserar på dess båda ändar blir det mer rimligt. Jag ersätter helt enkelt sajten jag fann bilden på och bildens skapare. Detsamma gäller om jag finner bilden någonstans och väljer att återpublicera den på min egen blogg. Man kan även tänka sig att återpubliceringen och ersättning på något vis balanseras eftersom den skapar ett eventuellt värde via ökad spridning. Oavsett skapar det en intressant balans mellan enskilda bloggar och ex Flickr, mellan web och upphovsman och mellan spridning och ersättning.

Mikrodonationer helt enkelt. Sålänge betalningsviljan finns där kan det generera intäkter som belönar både upphovsman och de sajter som publicerar / sprider materialet. Principen borde kunna gälla ‘allt’ som publiceras på webben.

På DN Debatt skriver Thomas E Patterson från Harvard att en framtid utan tidningar är en framtid utan nyheter. Samtidigt har tidningar svårt att hitta en affärsmodell där intäkterna från nätet ersätter bortfallet av inkomster från pappersvärlden. Detta i en tid då jag kan räkna antalet nätannonser jag klickat på under hela mitt nätaktiva liv på en hand. Jag vill tro att samma typ av mikrodonationer kan hjälpa till att balansera upp intäktsbortfallet. En bra artikel är värd att betala för, anser jag. Jag är övertygad om att redaktioner och ägare har diskuterat detta, men jag vet inte riktigt varför det inte införs. Jag gissar mig till att tekniken inte är mogen, det blir för krångligt för konsumenten.

Oavsett hur man resonerar kokar det ihop till att den licenskonstruktion som används måste respekteras så att intäkterna hamnar rätt. Det blir enkelt att utge sig för att publicera unikt material medan man egentligen gör en återpublicering. Vet inte om det är möjligt att göra licens och fil oskiljaktiga eller ens om det är önskvärt. Möjligen om man låter registrering av unikt material och betalningssystement vara sammanlänkat.

Hur blir det då med derativa verk, alltså remixer?
Jag är ju av den sorten som tycker det är viktigt att ära den som äras bör, men i hur många led?
Alla remixer, eller nya budskapsbärande verk baserade på andra blir rimligtvis nya. Accepterar man inte det måste man definiera verkshöjd och annat mumbojombo. Det är som att försöka bestämma om någonting är bra konst eller konst av hög kvalitét.

Skulle det betyda att någon kan ta en bild, trycka dit en pixel eller två och kalla det sitt? – Ja, på samma sätt som ett musikkollektiv kan göra covers på dängor i parti och minut och kalla dem sina. Om man överlåter åt internet att bestämma utifrån x subjektiva upplevelser att verket med två pixlar extra är det som är bättre måste det väl vara så?
Jag kanske är helt ute och cyklar?

Till sist bestämmer jag att jag gärna ersätter vilka det nu är som ligger bakom det här. (cirkulerade för flera år sedan, 10?). Kvalitét lever länge, men utan intäktsströmmar. Jag vill minnas att det var byrån som dubbade den som var uttråkade.

Piratpartiet fick i EP valet 214 357 röster och enligt en undersökning säger bara 37% av PPs väljare att de kommer att rösta PP i riksdagsvalet också. De 37 procenten motsvarar 79 313 röster. Den mängden röster resulterar i storleksordningen 1.37% i riskdagsvalet.

För att PP skall hamna över 4%-spärren behövs fler röster än vad vi samlade ihop till EP-valet närmare bestämt drygt 230 000. Det blir en utmaning det.

Ravenna skriver om varför man bör eller inte bör kompromissa om fildelning som svar på Marits inlägg på newsmill. Eller snarare om ersättning är en rätt.
Ravennas inställning liknar min egen.

Den som säljer kultur har rätt till betalning från dem som faktiskt köper. Inte till ersättning från dem som av en eller annan anledning inte köper.

Varför är det så? Eftersom vi kan bortse från ‘varan’ i det digitala fallet är det innehållet eller snarare upplevelsen som innehållet skapar hos mottagaren som är det man bör betala för. Det blir naturligtvis subjektivt, vilket är intressant. Kan man bygga ersättningssystem på det subjektiva värdet skulle det bli rättvist förutsatt att gratisätande kan minimeras (dvs. upplevelsen hade ett värde, men ersättning uteblev).

Risky business? Ja. Men vi måste förhålla oss till en ny situation där allt digitaliserbart material distribueras samtidigt som det multipliceras och där 1.6 miljarder internetanslutna datorer är suveräna kopieframställare. Det enklaste är, i min mening, att få människor bakom dessa datorer att vilja ersätta andra för upplevelsen. Om inte den faktorn fungerar spelar det ingen roll om man förföljer dem med hugg och slag. Ju hårdare det sker desto mer kommer potentiella konsumenter flytta över till andra alternativ.

Det är i mötet med ett sinne som upplevelsevärdet uppstår. Enligt devisen ‘Information vill vara fri’ kommer informationen att flöda vildare ju större värde det har för mottagarna. Från den synvinkeln kommer det monetära värdet för en upphovsman att uppstå efter meddelandet har sänts och betalningsströmmarna öka ju större upplevelsevärde meddelandet har. Det här skapar en intressant maktskifte till konsumenternas fördel och för verkshöjden att avgöra sig själv.

I omvänd ordning (där informationen är under kontroll) balanseras det monetära värdet oavsett vilket subjektivt upplevelsevärde det har och betalningsströmmar skapas genom marknads- och distributionskontroll. Att inte använda kontrollerade strömmar är sannolikt olagligt. Normalt argumenterar man att det vore enkelt för konsumenterna att inte köpa någonting de inte vill ha. För min egen del spelar jag gärna det spelet men i en annan inramning. Se ovan.

Rättsinnehavarna och deras finansiärer behöver acceptera att framtida affärsmodeller innebär större risk och mindre stålar. Att driva på i nuvarande riktning kommer att skapa en absurd värld. Lyckas de förvilla större delen av konsumenterna och politikerna står vi inför en intressant utveckling.

Nu är det godnatten