För att knyta an till ersättningsströmmar som utgår från den subjektiva upplevelsen i en tidigare post kan följande fråga ställas: Om man vill ersätta någon för bilden nedan, vem eller vilka bör få ta del av ersättningen?
Ingen? Familjen? Fotografen? Awkwardfamilyphotos.com? Facebook, där den först publicerades (av mannen på bilden) eller någon av de andra siter där den förekommer? Digg, där jag fann den? Alla?
Vem eller vilka har möjliggjort mitt flin?
Hur ser beroendeställningarna i kedjan ut egentligen? Om vi för resonemangets skull skapar en kedja av händelser mellan att bilden tas, publiceras på nätet och slutligen når mig och säger att alla som medverkar direkt i kedjan skall ta del av ersättningen – blir det rätt då?
Ur min synvinkel, som konsument, blir det naturligtvis det. Jag betalar alla som medverkat till mitt flin. Men hur skall det kunna genomföras? Utvecklande av spårbarhet och identifiering av unikt material och dess historia i nätet? Rent livsfarligt.
Om vi bortser från en kedja och istället fokuserar på dess båda ändar blir det mer rimligt. Jag ersätter helt enkelt sajten jag fann bilden på och bildens skapare. Detsamma gäller om jag finner bilden någonstans och väljer att återpublicera den på min egen blogg. Man kan även tänka sig att återpubliceringen och ersättning på något vis balanseras eftersom den skapar ett eventuellt värde via ökad spridning. Oavsett skapar det en intressant balans mellan enskilda bloggar och ex Flickr, mellan web och upphovsman och mellan spridning och ersättning.
Mikrodonationer helt enkelt. Sålänge betalningsviljan finns där kan det generera intäkter som belönar både upphovsman och de sajter som publicerar / sprider materialet. Principen borde kunna gälla ‘allt’ som publiceras på webben.
På DN Debatt skriver Thomas E Patterson från Harvard att en framtid utan tidningar är en framtid utan nyheter. Samtidigt har tidningar svårt att hitta en affärsmodell där intäkterna från nätet ersätter bortfallet av inkomster från pappersvärlden. Detta i en tid då jag kan räkna antalet nätannonser jag klickat på under hela mitt nätaktiva liv på en hand. Jag vill tro att samma typ av mikrodonationer kan hjälpa till att balansera upp intäktsbortfallet. En bra artikel är värd att betala för, anser jag. Jag är övertygad om att redaktioner och ägare har diskuterat detta, men jag vet inte riktigt varför det inte införs. Jag gissar mig till att tekniken inte är mogen, det blir för krångligt för konsumenten.
Oavsett hur man resonerar kokar det ihop till att den licenskonstruktion som används måste respekteras så att intäkterna hamnar rätt. Det blir enkelt att utge sig för att publicera unikt material medan man egentligen gör en återpublicering. Vet inte om det är möjligt att göra licens och fil oskiljaktiga eller ens om det är önskvärt. Möjligen om man låter registrering av unikt material och betalningssystement vara sammanlänkat.
Hur blir det då med derativa verk, alltså remixer?
Jag är ju av den sorten som tycker det är viktigt att ära den som äras bör, men i hur många led?
Alla remixer, eller nya budskapsbärande verk baserade på andra blir rimligtvis nya. Accepterar man inte det måste man definiera verkshöjd och annat mumbojombo. Det är som att försöka bestämma om någonting är bra konst eller konst av hög kvalitét.
Skulle det betyda att någon kan ta en bild, trycka dit en pixel eller två och kalla det sitt? – Ja, på samma sätt som ett musikkollektiv kan göra covers på dängor i parti och minut och kalla dem sina. Om man överlåter åt internet att bestämma utifrån x subjektiva upplevelser att verket med två pixlar extra är det som är bättre måste det väl vara så?
Jag kanske är helt ute och cyklar?
Till sist bestämmer jag att jag gärna ersätter vilka det nu är som ligger bakom det här. (cirkulerade för flera år sedan, 10?). Kvalitét lever länge, men utan intäktsströmmar. Jag vill minnas att det var byrån som dubbade den som var uttråkade.
0 Svar till “Subjektivupplevelsetransaktioner”